Midnatt.
Klockan är över tolv och jag ska strax gå och lägga mig. Men jag har så många tankar i huvudet så kan liksom inte komma till ro. Kortfattat så tänker jag på livet, livets innehåll som är:
Vänskap.
Vilka är sanna, vilka är falska? Det har jag lärt mig genom åren vilka jag kan lita på och inte. Men nu börjar jag bli sådär jobbigt osäker igen, eller osäker är fel ord men förvirrad då? Jag förstår inte hur folk kan vara vän med en men bakom ryggen prata en massa dumt om en och spela ett dubbelspel, ha två sidor. Jag förstår inte hur man orkar leva med sig själv, tar jag illa upp av något som en av mina vänner gör eller säger så berättar jag hellre min åsikt till han/henne, inte snackar till andra för det har nog hänt varenda tjej att man har gjort så (inklusive mig) och jag har ångrat mig sekunden efter, efter att ha sagt något om en vän till en annan person som egentligen inte har med min åsikt att göra. Mina vänner är jordnära, omtänksamma, hör av sig, frågar hur man mår och säger lite då och då att han/hon älskar mig och är glad att ha mig som vän. Ett litet tips till alla osäkra människor därute, svartsjuka eller vad ni nu kan vara. Väx upp, var er själva för det är då man är som mest nöjd med sig själv, har inget att dölja och du ser tydligt vilka som verkligen tycker om just Dig.
Kärlek.
Ja, jag måste ju säga att jag är en lyckligt lottad tjej som har en sån fin pojkvän. En person som jag verkligen kan vara mig själv med, som inte dömer mig för vad jag tycker och tänker, som lyssnar och som inte pratar bakom ryggen på mig med sina kompisar för han älskar mig av hela sitt hjärta. En person som skickar söta sms en tuff arbetsdag, en person som kommer direkt från jobbet för att sova hos mig, en person som vill ge mig allt och faktiskt gör det, det är inte mycket snack och liten verkstad utan han Gör det verkligen. Såklart man tänker vissa dagar "Är detta rätt? Är han min framtida man med en likadan vigselring som mig på fingret, kommer mina barn ha just hans ögon, är det han som är mitt livs kärlek?" Det vet man ju aldrig, men jag vet iaf att just nu får han mer än gärna vara det <3
Jobb, karriär.
Vad man nu kan kalla jobb och karriär kan ju diskuteras men jag ser det som ett sätt att samtidigt kunna försörja sig, skapa sig en bra livsstil och trivas med den och faktiskt tycka att det är riktigt roligt att gå till jobbet. Det tycker inte jag idag, jag kanske ser det med allt för stora ögon för det är ju trots allt bara ett sommarjobb som slutar i Oktober men jag vill må bra i nuet, vi alla vill ju må bra jämt. Men just nu känns det inte bra för miljön passar inte mig, den sortens stress passar mig inte överhuvudtaget och jag är på helt fel avdelning för att skaffa nya vänner för dom jag träffar hinner jag aldrig se igen knappt, för jag jobbar med nya varje dag. Jag får bita ihop och se det som en jäkla bra erfarenhet att ha med sig till nästa jobb och hellre detta än att leva på soc för då känner man sig som världens minsta människa. Jag ska skriva om ett ordentligt CV och söka jobb här i min stad, nära och bra med ett normalt tempo som intresserar mig för det är då jag gör ett riktigt bra arbete.
Lägenhet, flytta.
Ojojoj, det är något jag verkligen vill och framförallt BEHÖVER. När man närmar sig denna halv-vuxna åldern så är det nog jobbigare än typ tonåren för det är nu man ska lära sig allt vad livet handlar om. Jobb, ekonomi, ta hand om sig själv, räkningar, kärlek, framtid, tänka logiskt och smart och välja rätt val för sig själv. Det är fruktansvärt svårt att göra det hemma om man bor ensam med sin mamma, kommer man inte överens så är det svårt att diskutera och berätta vad man vill för vi båda är envisa om att säga vad vi menar och det slutar ofta att orden krockar och vi babblar i mun på varandra. Jag behöver komma bort, lära mig nya grejer, göra misstag, ta ansvar och gå sakta men säkert framåt i livet. Göra saker i min takt och känna att jag inte behöver göra det och det när jag kommer hem för att anpassa mig efter andra utan leva Mitt liv. Det är nog det största behovet för mig just nu.
Hund.
Jag har i många år velat ha hund och nu har jag börjat spara, ligger uppe på mer än hälften av summan nu och det känns bra. Klart tankarna går fram och tillbaka om läget är inne eller om jag ens är en hundmänniska men jag tror absolut det ju mer jag tänker på det och ju oftare jag ser en liten chihuahis på stan så ser jag bara mig själv gå där och det måste väl vara ett bra tecken? Mamma är emot det och jag har svårt att ignorera hennes åsikter för hon är en smart kvinna och har oftast rätt och därför stör jag mig på henne ibland, fast jag tänker att hon inte är en djurmänniska för fem öre. Missförstå mig inte, hon älskar djur men hon vill gärna inte ha några själv och hund är det sista hon vill ha för hon tycker det är nog med katten. Hon ser bara problemen med att skaffa djur, jag ser glädjen, kärleken och allt det man lär sig av sig själv genom att ha det ansvaret. Problemen löser sig alltid, hundvakt, bajs och kiss inne den första tiden, gå upp tiden och rasta, kostar mycket osv. En annan anledning till att jag vill ha hund är för att jag själv vill bli motiverad att gå promenader, röra på mig och ha ansvar för något, ta hand om något för min katt tar ju väldigt bra hand om sig själv så där finns det inte så mycket att göra längre. Folk hade inte skaffat hund idag om det hade varit pain in the as 24/7, tror dom goda tiderna tillsammans med hunden jämnar ut det rätt så bra =) Men för att skaffa hund måste jag flytta hemifrån!
Min förlorade kärlek i år.
Michael, ja vad kan jag säga? På nyår sa jag att detta skulle vara The year, men det var ju inte såhär jag ville ha det. Jag tänker på honom varje dag och det är ofta mycket svårt att lyssna på honom, se honom eller läsa om honom i tidningarna för saknaden är stor och man känner tydligt att världen inte är densamma längre. När jag lyssnar på låtarna gråter jag, nästan varje gång för det är såna känslovågor som dränker mig inombords. När jag lyssnar på honom är det ibland som att jag pinar mig själv för det är fruktansvärt tufft att höra hans röst, men ibland känns det otroligt läkande och otroligt bra. Men det går som sagt i vågor, samma sak med hur jag känner för hans död. Vissa dagar kan jag hata allt och alla som hade med honom och göra negativt för han förtjänade inte att dö, inte nu. Han hade så mycket mer att ge sina fans, som han alltid har sagt att han är gift med. Andra dagar andas jag ut länge och tänker "Nu får han äntligen vila, han klagar nog inte däruppe" Jag får ångest när jag skrattar, när jag dansar, när jag ler för det känns som att omgivningen tror att jag glömt honom, men tro mig jag försöker varje dag att leva med att vakna upp och veta att han inte längre finns, för den tanken försvinner aldrig och tankarna kretsar kring detta varje dag. Varför? Hur? Nu?Vad kommer hända nu? Som slut vill jag bara säga att jag kan inte visa min kärlek till honom, men ska göra ett försök genom att tatuera in hans symbol som kommer vara en tecken på att han alltid står bredvid mig.
Det blev ett långt inlägg, men det var iaf skönt att släppa av några tankar och åsikter här. Har ni det som jag just nu? Skriv till mig och tyck till =) Nu ska jag sova. Jobbar 13-23.30 imorgon, kommer att dö.
Nightynight!
Vänskap.
Vilka är sanna, vilka är falska? Det har jag lärt mig genom åren vilka jag kan lita på och inte. Men nu börjar jag bli sådär jobbigt osäker igen, eller osäker är fel ord men förvirrad då? Jag förstår inte hur folk kan vara vän med en men bakom ryggen prata en massa dumt om en och spela ett dubbelspel, ha två sidor. Jag förstår inte hur man orkar leva med sig själv, tar jag illa upp av något som en av mina vänner gör eller säger så berättar jag hellre min åsikt till han/henne, inte snackar till andra för det har nog hänt varenda tjej att man har gjort så (inklusive mig) och jag har ångrat mig sekunden efter, efter att ha sagt något om en vän till en annan person som egentligen inte har med min åsikt att göra. Mina vänner är jordnära, omtänksamma, hör av sig, frågar hur man mår och säger lite då och då att han/hon älskar mig och är glad att ha mig som vän. Ett litet tips till alla osäkra människor därute, svartsjuka eller vad ni nu kan vara. Väx upp, var er själva för det är då man är som mest nöjd med sig själv, har inget att dölja och du ser tydligt vilka som verkligen tycker om just Dig.
Kärlek.
Ja, jag måste ju säga att jag är en lyckligt lottad tjej som har en sån fin pojkvän. En person som jag verkligen kan vara mig själv med, som inte dömer mig för vad jag tycker och tänker, som lyssnar och som inte pratar bakom ryggen på mig med sina kompisar för han älskar mig av hela sitt hjärta. En person som skickar söta sms en tuff arbetsdag, en person som kommer direkt från jobbet för att sova hos mig, en person som vill ge mig allt och faktiskt gör det, det är inte mycket snack och liten verkstad utan han Gör det verkligen. Såklart man tänker vissa dagar "Är detta rätt? Är han min framtida man med en likadan vigselring som mig på fingret, kommer mina barn ha just hans ögon, är det han som är mitt livs kärlek?" Det vet man ju aldrig, men jag vet iaf att just nu får han mer än gärna vara det <3
Jobb, karriär.
Vad man nu kan kalla jobb och karriär kan ju diskuteras men jag ser det som ett sätt att samtidigt kunna försörja sig, skapa sig en bra livsstil och trivas med den och faktiskt tycka att det är riktigt roligt att gå till jobbet. Det tycker inte jag idag, jag kanske ser det med allt för stora ögon för det är ju trots allt bara ett sommarjobb som slutar i Oktober men jag vill må bra i nuet, vi alla vill ju må bra jämt. Men just nu känns det inte bra för miljön passar inte mig, den sortens stress passar mig inte överhuvudtaget och jag är på helt fel avdelning för att skaffa nya vänner för dom jag träffar hinner jag aldrig se igen knappt, för jag jobbar med nya varje dag. Jag får bita ihop och se det som en jäkla bra erfarenhet att ha med sig till nästa jobb och hellre detta än att leva på soc för då känner man sig som världens minsta människa. Jag ska skriva om ett ordentligt CV och söka jobb här i min stad, nära och bra med ett normalt tempo som intresserar mig för det är då jag gör ett riktigt bra arbete.
Lägenhet, flytta.
Ojojoj, det är något jag verkligen vill och framförallt BEHÖVER. När man närmar sig denna halv-vuxna åldern så är det nog jobbigare än typ tonåren för det är nu man ska lära sig allt vad livet handlar om. Jobb, ekonomi, ta hand om sig själv, räkningar, kärlek, framtid, tänka logiskt och smart och välja rätt val för sig själv. Det är fruktansvärt svårt att göra det hemma om man bor ensam med sin mamma, kommer man inte överens så är det svårt att diskutera och berätta vad man vill för vi båda är envisa om att säga vad vi menar och det slutar ofta att orden krockar och vi babblar i mun på varandra. Jag behöver komma bort, lära mig nya grejer, göra misstag, ta ansvar och gå sakta men säkert framåt i livet. Göra saker i min takt och känna att jag inte behöver göra det och det när jag kommer hem för att anpassa mig efter andra utan leva Mitt liv. Det är nog det största behovet för mig just nu.
Hund.
Jag har i många år velat ha hund och nu har jag börjat spara, ligger uppe på mer än hälften av summan nu och det känns bra. Klart tankarna går fram och tillbaka om läget är inne eller om jag ens är en hundmänniska men jag tror absolut det ju mer jag tänker på det och ju oftare jag ser en liten chihuahis på stan så ser jag bara mig själv gå där och det måste väl vara ett bra tecken? Mamma är emot det och jag har svårt att ignorera hennes åsikter för hon är en smart kvinna och har oftast rätt och därför stör jag mig på henne ibland, fast jag tänker att hon inte är en djurmänniska för fem öre. Missförstå mig inte, hon älskar djur men hon vill gärna inte ha några själv och hund är det sista hon vill ha för hon tycker det är nog med katten. Hon ser bara problemen med att skaffa djur, jag ser glädjen, kärleken och allt det man lär sig av sig själv genom att ha det ansvaret. Problemen löser sig alltid, hundvakt, bajs och kiss inne den första tiden, gå upp tiden och rasta, kostar mycket osv. En annan anledning till att jag vill ha hund är för att jag själv vill bli motiverad att gå promenader, röra på mig och ha ansvar för något, ta hand om något för min katt tar ju väldigt bra hand om sig själv så där finns det inte så mycket att göra längre. Folk hade inte skaffat hund idag om det hade varit pain in the as 24/7, tror dom goda tiderna tillsammans med hunden jämnar ut det rätt så bra =) Men för att skaffa hund måste jag flytta hemifrån!
Min förlorade kärlek i år.
Michael, ja vad kan jag säga? På nyår sa jag att detta skulle vara The year, men det var ju inte såhär jag ville ha det. Jag tänker på honom varje dag och det är ofta mycket svårt att lyssna på honom, se honom eller läsa om honom i tidningarna för saknaden är stor och man känner tydligt att världen inte är densamma längre. När jag lyssnar på låtarna gråter jag, nästan varje gång för det är såna känslovågor som dränker mig inombords. När jag lyssnar på honom är det ibland som att jag pinar mig själv för det är fruktansvärt tufft att höra hans röst, men ibland känns det otroligt läkande och otroligt bra. Men det går som sagt i vågor, samma sak med hur jag känner för hans död. Vissa dagar kan jag hata allt och alla som hade med honom och göra negativt för han förtjänade inte att dö, inte nu. Han hade så mycket mer att ge sina fans, som han alltid har sagt att han är gift med. Andra dagar andas jag ut länge och tänker "Nu får han äntligen vila, han klagar nog inte däruppe" Jag får ångest när jag skrattar, när jag dansar, när jag ler för det känns som att omgivningen tror att jag glömt honom, men tro mig jag försöker varje dag att leva med att vakna upp och veta att han inte längre finns, för den tanken försvinner aldrig och tankarna kretsar kring detta varje dag. Varför? Hur? Nu?Vad kommer hända nu? Som slut vill jag bara säga att jag kan inte visa min kärlek till honom, men ska göra ett försök genom att tatuera in hans symbol som kommer vara en tecken på att han alltid står bredvid mig.
Det blev ett långt inlägg, men det var iaf skönt att släppa av några tankar och åsikter här. Har ni det som jag just nu? Skriv till mig och tyck till =) Nu ska jag sova. Jobbar 13-23.30 imorgon, kommer att dö.
Nightynight!
Kommentarer
Trackback
