"Varför ska man skämmas för sin lycka?"
Hej alla! Jag skulle ju skriva ett inlägg i förrgår om ett ämne jag tycker är intressant att prata om men det har varit jobb och annat i vägen så det får komma nu istället.
Jag läste en av mina favoritbloggerskors inlägg igår, nämligen Stina-Lee. Hon fyllde nyligen 23 och fick sitt första barn i September förra året då hon endast var 22 år (alltså bara 1 år äldre än vad jag är idag) och hon skrev ett enormt långt inlägg angående föräldrarskap, barnafödande och tiden efter förlossningen osv. Det är väldigt sällan jag orkar läsa igenom ett inlägg som är lika långt som ett skrivhäfte men detta fascinerade mig så mycket och jag höll med henne till 110%. Nu vet ju jag inte hur det är att föda barn och hur det blir efteråt men jag vet ju hur Jag kommer att hantera det och hur Jag kommer må och göra det så bra och enkelt som möjligt för mig, min partner och barnet.
Dom som känner mig vet att jag kommer att bli en ung mamma, det har jag vetat enda sen jag var kanske 10-11 år. Redan då hade jag barnfeber så det skrek om det, jag hade god lust att gå fram till en höggravid främling på stan och bara lägga handen på magen och jag hade inget emot att hellre gå och titta på söta barnkläder än kläder till mig själv. Sådan är jag fortfarande idag och många kan spärra upp ögonen och chockeras över att jag vill "avsluta" mitt fria liv så fort.
Ur Stina-Lees inlägg:
När jag blev gravid tittade många på mig som som om livet för min del nu skulle vara slut - "Men ska du inte leva livet först...?" När förlossningen stundade fick jag höra hur omänskligt ont det skulle göra och när hon väl var född hur jobbig första tiden skulle bli. Det skulle vara fruktansvärt smärtsamt att amma och bebis skulle minsann suga mina bröstvårtor sönder och samman samt hålla oss vakna flera dygn i sträck. Zombies skulle bli vårt andranamn och personlig hygien ett minne blott. Och det där med städningen: "Man hinner varken diska eller städa. Stora diskberg kommer att bildas och det är lika bra att ni vänjer er redan nu vid lite damm i hörnen". Och klassikern "Sov nu, för det kommer ni då rakt inte att få göra sedan". Om man mot förmodan inte alls upplever allt det där som alla varnar en för så får man ett "vänta du bara..." slängt i ansiktet.
Att folk kan vara så dramatiska, överdrivna, elaka och ja, rädda för graviditet och barn har jag ingen förståelse för. Vem kan bevisa att deras liv helt har tagit slut från den dagen dom blev gravida eller förlöste sitt barn? Jag ser snarare såhär på det att det är då livet faktiskt börjar, man lever för någonting och man får sitt livs stora utmaning vilket hade kommit förr eller senare, vissa av oss väljer bara att ta den utmaningen lite tidigare. Jag kan inte påstå att alla under graviditen och tiden efter lyckas undkomma illamående, viktuppgång, skrik på nätterna och trötthet men det är ju faktiskt en del av hela paketet som Stina-Lee nämner.
Stina-Lee:
Min verklighet? Jag mådde prima skinka genom hela graviditeten, illamåendet de första veckorna kunde jag stå ut med. Förlossningen är det största och bästa jag någonsin varit med om, visst gjorde det ont när hon skulle ut men det var inget i jämförelse med den stora nyfikenhet, lycka och spänning jag kände inför att snart få möta vårt barn. Jag skulle kunna göra om det tio gånger om! Första tiden var inget annat än underbar, visst var jag både mörbultad och trött men det var inget som jag lade någon vikt vid då det kändes ganska naturligt i sammanhanget. Jag hade fött en frisk liten tjej, hur fantastiskt är inte det? Amningen gick fint och allt gick enligt "boken" men jag fick ändå höra, "vänta du bara, snart så".
Jag anser att bara man tar hand om sig själv riktigt ordentligt och tänker positivt under hela den tiden så tror jag saker och ting går mycket enklare än att lägga tid på illamåendet, "äta för två" och bli sådär äckligt mätt då man äter alldeles för mycket, gnälla eller sova För mycket. En bra graviditet för mig ser ut såhär och som jag kommer försöka följa så mycket som möjligt när det är dags för mig: Äta nyttigt (mycket frukt och grönsaker, dricka mycket vatten, äta fisk och andra små knep för att hålla sig pigg och fräsch), gå på vattengympa för gravida, gå på långa promenader, få rikligt med sömn, skratta och vara glad, sätta högtalare med musik mot magen som gör bebisen lugn, yoga för gravida m.m. Jag kan rabbla upp mer men ni förstår nog vad jag menar.
Stina-Lee:
Nu närmar hon sig åtta månader och jag väntar fortfarande. Visst är hon ena riktig räpa ibland och visst får jag ta ett par extra djupa andetag när hon som ikväll efter ihärdiga nattningsförsök kl 00 på natten åter vaknade pigg som en mört, såklart i samma stund som jag äntligen skulle till att sätta mig framför datorn och skriva några rader. Klockan har nu passerat tre, hehe. Visst skulle det vara skönt att få sova lite längre vissa mornar (som imorgon tex) men nu är det så att jag har blivit mamma och allt det som många tycks klaga och gnälla över är en del av paketet.
Hon har fått flera kommentarer där mammor säger att det värsta dom vet är sådana människor som stör sig på när andra mammor säger hur perfekta deras barn är och hur enkelt allting går för dom.
Stina-Lee:
Varför får jag som nybliven mamma alltid bita mig lite i läppen för att inte berätta allt för mycket om hur bra det faktiskt går för oss? Det är tabu. Graviditeten ska vara jobbigt och förlossningen outhärdligt smärtsam. Man skaomänskligt trött mest hela tiden. Skriver man positivt om föräldraskap, ja, då heter det att man ljuger eller åtminstone förskönar. Att man lindar in tillvaron i någon slags rosa fluffig bomull för att dölja hur det egentligen är. Snälla nån, det handlar inte om det. Livet har inte få sova på nätterna när man har en liten och man ska helst vara sina rosa-fluffiga perioder då allt bara känns komplett! Det är helt naturligt och precis som det ska vara.
Jag tycker att det är lite lustigt med folk som ska komma in och förstöra lyckan för gravida som har en egen bild över hur ens liv kommer att se ut och hur roligt det kommer att bli (med sina nackdelar såklart), för man tänker ju alltid "Nä, men så kommer mina barn aldrig att bli/vara" och då gör man ju sitt bästa för att uppfylla det men när någon kommer och ska försöka skrämma en med att man aldrig kommer att få sova normalt, man kommer knappt hinna med sin egna hygien, man får ingen tid med sin partner och ni kommer glida smått ifrån varandra och gräla mer, man kan hamna i förlossningsdepression och bla bla. Hur roligt tycker dessa människor det är att ha barn undrar man då? Varför har dom 2-3 stycken hemma om det nu var så fruktansvärt hemskt med den 1:a och 2:a?
Mitt mål med livet är att skapa en familj, en stor familj på minst 5 pers, för vi ska ha 3 barn är planerat och en av anledningarna till det är nog att jag levt ensam med min mamma hela livet, aldrig haft syskon i samma ålder, inga mysiga familjemiddagar eller stora julfiranden då det faktiskt finns en anledning att ha en julgran eller göra julmat. Jag vill ha liv och rörelse i mitt hem, mycket ska hända och jag vill ha äventyr! Är det verkligen så fel med det? När jag säger att jag vill ha barn nu men att det bara är ett jobb som fattas så tittar folk med skräckögon mot mig, snälla ni! Jag är 21 om några månader, det är en mogen ålder för barn och kroppen är mogen för en graviditet, men det handlar även om man är psykiskt redo och det har jag varit länge. Jag är inte ett dugg orolig, jag ser fram emot att komma hem och berätta för min partner och kasta mig i hans armar och viska i örat "Vi får nog börja gå och titta på barnvagn..!" eller att se magen växa och ta kort varje vecka, köpa mammakläder, gå på ultraljud, läsa gravid-böcker, att känna förvärkar och åka till förlossningen och ligga och skrika och krysta på som en galning bara för att äntligen få se med mina egna ögon vad vi har skapat. Det låter fruktansvärt i öronen på vissa av er men då kan ni väl sluta läsa?
Stina-Lee:
För att kunna njuta till fullo som nybliven förälder tror jag dock det är mycket viktigt att man tillåter sig själv att på riktigt ta ett steg tillbaka, släppa alla måsten i den mån det är möjligt och inse att ett fullspäckat schema inte är allt. Det är inte konstigt att så många känner sig trötta och framförallt ledsna över att de inte hinner med allt de önskar när de stenhårt tror att de kan leva vidare i samma höga tempo utan att ens tänka tanken på att prioritera annorlunda i livet. Då blir det svårt att få livspusslet att gå ihop!
Ni som prioriterar arbete, plugg och karriär i första hand och vill ha barn tidigast som 30åring, det är helt upp till er självklart men jag och min partner diskuterade detta häromdagen och han sa såhär: Min pappa fick min syster när han var 21-22 där någonstans, hans kompisar påpeka att han nu inte kan leva livet och att han förstör för sig själv. Då sa hans pappa: Jag skaffar barn nu, när dom är vuxna är jag i 40 årsåldern, då är jag "klar" och då kan jag leva livet. Ni som skaffar barn som 30-35 åringar kommer inte vara "klara" förräns ni är mellan 50-60, hur roligt är det?
Jag håller helt och hållet med, för man lever faktiskt livet även om man har barn, kanske mer t.o.m. Vad hände med barnvakt om ni vill ut och äta middag eller vill ha en utekväll tillsammans? Vill du åka iväg? Packa väskan, sätt ungarna i bilen och åk iväg, era egna barn ska inte behöva vara ett problem eller en börda för er! Du kan fortfarande handla kläder och unna dig själv med måtta, barnen behöver inte mer än nödvändigt som kläder, mat i nappflaskan, en säng och kärlek. Vill ni resa utan barnen en vecka? Få barnen att träffa sina mor och farföräldrar så ofta ni kan så har dom inga problem med att vara hos dom en längre tid i framtiden, saknad är mycket viktigt både för er och barnen. Många gillar att förvärra saker och ting och gör det kanske omedvetet för sig själva och smittar av den negativa energin till andra men som sen upplever den totala motsatsen.
Nu ska jag inte babbla mer om detta men ni märker ju hur jag stödjer detta ämnet och det är himla roligt att diskutera det. Ni får jättegärna läsa igenom det och ge en kommentar om vad ni tycker! =)
Här är jag och mitt kusinbarn Theo på julafton 2008. Jag skulle natta honom
och mamma kom in med kameran, mysigt!
Jag läste en av mina favoritbloggerskors inlägg igår, nämligen Stina-Lee. Hon fyllde nyligen 23 och fick sitt första barn i September förra året då hon endast var 22 år (alltså bara 1 år äldre än vad jag är idag) och hon skrev ett enormt långt inlägg angående föräldrarskap, barnafödande och tiden efter förlossningen osv. Det är väldigt sällan jag orkar läsa igenom ett inlägg som är lika långt som ett skrivhäfte men detta fascinerade mig så mycket och jag höll med henne till 110%. Nu vet ju jag inte hur det är att föda barn och hur det blir efteråt men jag vet ju hur Jag kommer att hantera det och hur Jag kommer må och göra det så bra och enkelt som möjligt för mig, min partner och barnet.
Dom som känner mig vet att jag kommer att bli en ung mamma, det har jag vetat enda sen jag var kanske 10-11 år. Redan då hade jag barnfeber så det skrek om det, jag hade god lust att gå fram till en höggravid främling på stan och bara lägga handen på magen och jag hade inget emot att hellre gå och titta på söta barnkläder än kläder till mig själv. Sådan är jag fortfarande idag och många kan spärra upp ögonen och chockeras över att jag vill "avsluta" mitt fria liv så fort.
Ur Stina-Lees inlägg:
När jag blev gravid tittade många på mig som som om livet för min del nu skulle vara slut - "Men ska du inte leva livet först...?" När förlossningen stundade fick jag höra hur omänskligt ont det skulle göra och när hon väl var född hur jobbig första tiden skulle bli. Det skulle vara fruktansvärt smärtsamt att amma och bebis skulle minsann suga mina bröstvårtor sönder och samman samt hålla oss vakna flera dygn i sträck. Zombies skulle bli vårt andranamn och personlig hygien ett minne blott. Och det där med städningen: "Man hinner varken diska eller städa. Stora diskberg kommer att bildas och det är lika bra att ni vänjer er redan nu vid lite damm i hörnen". Och klassikern "Sov nu, för det kommer ni då rakt inte att få göra sedan". Om man mot förmodan inte alls upplever allt det där som alla varnar en för så får man ett "vänta du bara..." slängt i ansiktet.
Att folk kan vara så dramatiska, överdrivna, elaka och ja, rädda för graviditet och barn har jag ingen förståelse för. Vem kan bevisa att deras liv helt har tagit slut från den dagen dom blev gravida eller förlöste sitt barn? Jag ser snarare såhär på det att det är då livet faktiskt börjar, man lever för någonting och man får sitt livs stora utmaning vilket hade kommit förr eller senare, vissa av oss väljer bara att ta den utmaningen lite tidigare. Jag kan inte påstå att alla under graviditen och tiden efter lyckas undkomma illamående, viktuppgång, skrik på nätterna och trötthet men det är ju faktiskt en del av hela paketet som Stina-Lee nämner.
Stina-Lee:
Min verklighet? Jag mådde prima skinka genom hela graviditeten, illamåendet de första veckorna kunde jag stå ut med. Förlossningen är det största och bästa jag någonsin varit med om, visst gjorde det ont när hon skulle ut men det var inget i jämförelse med den stora nyfikenhet, lycka och spänning jag kände inför att snart få möta vårt barn. Jag skulle kunna göra om det tio gånger om! Första tiden var inget annat än underbar, visst var jag både mörbultad och trött men det var inget som jag lade någon vikt vid då det kändes ganska naturligt i sammanhanget. Jag hade fött en frisk liten tjej, hur fantastiskt är inte det? Amningen gick fint och allt gick enligt "boken" men jag fick ändå höra, "vänta du bara, snart så".
Jag anser att bara man tar hand om sig själv riktigt ordentligt och tänker positivt under hela den tiden så tror jag saker och ting går mycket enklare än att lägga tid på illamåendet, "äta för två" och bli sådär äckligt mätt då man äter alldeles för mycket, gnälla eller sova För mycket. En bra graviditet för mig ser ut såhär och som jag kommer försöka följa så mycket som möjligt när det är dags för mig: Äta nyttigt (mycket frukt och grönsaker, dricka mycket vatten, äta fisk och andra små knep för att hålla sig pigg och fräsch), gå på vattengympa för gravida, gå på långa promenader, få rikligt med sömn, skratta och vara glad, sätta högtalare med musik mot magen som gör bebisen lugn, yoga för gravida m.m. Jag kan rabbla upp mer men ni förstår nog vad jag menar.
Stina-Lee:
Nu närmar hon sig åtta månader och jag väntar fortfarande. Visst är hon ena riktig räpa ibland och visst får jag ta ett par extra djupa andetag när hon som ikväll efter ihärdiga nattningsförsök kl 00 på natten åter vaknade pigg som en mört, såklart i samma stund som jag äntligen skulle till att sätta mig framför datorn och skriva några rader. Klockan har nu passerat tre, hehe. Visst skulle det vara skönt att få sova lite längre vissa mornar (som imorgon tex) men nu är det så att jag har blivit mamma och allt det som många tycks klaga och gnälla över är en del av paketet.
Hon har fått flera kommentarer där mammor säger att det värsta dom vet är sådana människor som stör sig på när andra mammor säger hur perfekta deras barn är och hur enkelt allting går för dom.
Stina-Lee:
Varför får jag som nybliven mamma alltid bita mig lite i läppen för att inte berätta allt för mycket om hur bra det faktiskt går för oss? Det är tabu. Graviditeten ska vara jobbigt och förlossningen outhärdligt smärtsam. Man skaomänskligt trött mest hela tiden. Skriver man positivt om föräldraskap, ja, då heter det att man ljuger eller åtminstone förskönar. Att man lindar in tillvaron i någon slags rosa fluffig bomull för att dölja hur det egentligen är. Snälla nån, det handlar inte om det. Livet har inte få sova på nätterna när man har en liten och man ska helst vara sina rosa-fluffiga perioder då allt bara känns komplett! Det är helt naturligt och precis som det ska vara.
Jag tycker att det är lite lustigt med folk som ska komma in och förstöra lyckan för gravida som har en egen bild över hur ens liv kommer att se ut och hur roligt det kommer att bli (med sina nackdelar såklart), för man tänker ju alltid "Nä, men så kommer mina barn aldrig att bli/vara" och då gör man ju sitt bästa för att uppfylla det men när någon kommer och ska försöka skrämma en med att man aldrig kommer att få sova normalt, man kommer knappt hinna med sin egna hygien, man får ingen tid med sin partner och ni kommer glida smått ifrån varandra och gräla mer, man kan hamna i förlossningsdepression och bla bla. Hur roligt tycker dessa människor det är att ha barn undrar man då? Varför har dom 2-3 stycken hemma om det nu var så fruktansvärt hemskt med den 1:a och 2:a?
Mitt mål med livet är att skapa en familj, en stor familj på minst 5 pers, för vi ska ha 3 barn är planerat och en av anledningarna till det är nog att jag levt ensam med min mamma hela livet, aldrig haft syskon i samma ålder, inga mysiga familjemiddagar eller stora julfiranden då det faktiskt finns en anledning att ha en julgran eller göra julmat. Jag vill ha liv och rörelse i mitt hem, mycket ska hända och jag vill ha äventyr! Är det verkligen så fel med det? När jag säger att jag vill ha barn nu men att det bara är ett jobb som fattas så tittar folk med skräckögon mot mig, snälla ni! Jag är 21 om några månader, det är en mogen ålder för barn och kroppen är mogen för en graviditet, men det handlar även om man är psykiskt redo och det har jag varit länge. Jag är inte ett dugg orolig, jag ser fram emot att komma hem och berätta för min partner och kasta mig i hans armar och viska i örat "Vi får nog börja gå och titta på barnvagn..!" eller att se magen växa och ta kort varje vecka, köpa mammakläder, gå på ultraljud, läsa gravid-böcker, att känna förvärkar och åka till förlossningen och ligga och skrika och krysta på som en galning bara för att äntligen få se med mina egna ögon vad vi har skapat. Det låter fruktansvärt i öronen på vissa av er men då kan ni väl sluta läsa?
Stina-Lee:
För att kunna njuta till fullo som nybliven förälder tror jag dock det är mycket viktigt att man tillåter sig själv att på riktigt ta ett steg tillbaka, släppa alla måsten i den mån det är möjligt och inse att ett fullspäckat schema inte är allt. Det är inte konstigt att så många känner sig trötta och framförallt ledsna över att de inte hinner med allt de önskar när de stenhårt tror att de kan leva vidare i samma höga tempo utan att ens tänka tanken på att prioritera annorlunda i livet. Då blir det svårt att få livspusslet att gå ihop!
Ni som prioriterar arbete, plugg och karriär i första hand och vill ha barn tidigast som 30åring, det är helt upp till er självklart men jag och min partner diskuterade detta häromdagen och han sa såhär: Min pappa fick min syster när han var 21-22 där någonstans, hans kompisar påpeka att han nu inte kan leva livet och att han förstör för sig själv. Då sa hans pappa: Jag skaffar barn nu, när dom är vuxna är jag i 40 årsåldern, då är jag "klar" och då kan jag leva livet. Ni som skaffar barn som 30-35 åringar kommer inte vara "klara" förräns ni är mellan 50-60, hur roligt är det?
Jag håller helt och hållet med, för man lever faktiskt livet även om man har barn, kanske mer t.o.m. Vad hände med barnvakt om ni vill ut och äta middag eller vill ha en utekväll tillsammans? Vill du åka iväg? Packa väskan, sätt ungarna i bilen och åk iväg, era egna barn ska inte behöva vara ett problem eller en börda för er! Du kan fortfarande handla kläder och unna dig själv med måtta, barnen behöver inte mer än nödvändigt som kläder, mat i nappflaskan, en säng och kärlek. Vill ni resa utan barnen en vecka? Få barnen att träffa sina mor och farföräldrar så ofta ni kan så har dom inga problem med att vara hos dom en längre tid i framtiden, saknad är mycket viktigt både för er och barnen. Många gillar att förvärra saker och ting och gör det kanske omedvetet för sig själva och smittar av den negativa energin till andra men som sen upplever den totala motsatsen.
Nu ska jag inte babbla mer om detta men ni märker ju hur jag stödjer detta ämnet och det är himla roligt att diskutera det. Ni får jättegärna läsa igenom det och ge en kommentar om vad ni tycker! =)
Här är jag och mitt kusinbarn Theo på julafton 2008. Jag skulle natta honom
och mamma kom in med kameran, mysigt!
Kommentarer
Postat av: Johan
:):) <33333 Älskar dig hjärtat!!! Puss
Postat av: Josefine
Alltså förlåt men jag kan inte bara blunda för det jag läser. Du har väl aldrig haft ett riktigt jobb? En riktigt inkomst? förutom perioden du jobbade på liseberg men, hur många gånger var det..3? För det var för jobbigt? Hur ska du ta hand om ett barn ekonomiskt? fortsätta leva på staten? Du köpte väl en hund för inte så längesen, hur ofta tar du hand om den? Du köpte väl knappast den för dina egna pengar heller, det var väl vi skattebetalare som betalade för den? Alltså gud jag dör. Fortsätt istället med din praktik, skaffa dig ett jobb där, tjäna ihop lite stålar, sen skaffa barn. Så slippen ungen och du leva på socialen i framtiden. Tack för mig.
Postat av: Sarah
Ursäkta "Josefine" men vad vet du om mitt liv och min arbetserfarenhet? Du vet ingenting om mig, har jag påstått att jag ska skaffa barn innan jag har ett arbete? Nopp. Inte för att du har med detta att göra men jag betalade min hund med egna pengar för jag hade sparat ihop dom pengarna in över 5 år, så kom inte och kaxa för du är nog inte så mycket bättre själv. Tack för mig.
Postat av: anna s
jag håller med josefine!! skaffa inget barn innan du har en fast inkomst och ett stabilt liv.(praktik räknas inte)
Trackback
